Spöktåget Silverpilen!
Kymlinge är tunnelbanestationen i Stockholm som inte blev av. Den ligger på blå linjen mellan Hallonbergen och Kista. Kymlinge var tänkt att bli en förort med enbart statliga verk, ett administrativt centrum för Stockholm och Sverige.
Trots att tunnelbanestationen Kymlinge aldrig blev av, är den sannolikt en av Stockholms mest kända. Orsaken är spökhistorierna som uppkom i samband med att SL började köra "Silverpilen", vagn C5 som var en olackerad vagn i aluminium och hade flera udda detaljer. Skrönor om spöktåget C5:an och spökstationen Kymlinge florerade bland stockholmarna i mitten av 1980-talet, man sade att "endast de döda stiger av i Kymlinge". Detta ska enligt sägnen vara alla dom som tagit självmord på tunnelbanan eller dött på annat sätt orsakat av tunnelbanan. Ändstation säger högtalarna vid ankomst till Kymlinge, har du då gått på silverpilen är det kört för då kommer du aldrig tillbaka.
Sent på kvällen på en öde tågstation så går en tjej på ett silverfärgat tåg. Vagnen är fylld av en underlig stämning.
Hennes medpassagerares ansikten är bleka och uttryckslösa. Tjejen reser sig för att gå av vid T-centralen men tåget stannar inte. Det bara susar förbi. Tjejen blir rädd och drar i nödbromsen men inget händer. Tåget stannar istället på en öde station vid namn Kymlinge. Inget tåg brukar stanna där eftersom stationen är ofärdig och aldrig används. Tjejen är i alla fall lättad att komma av och följer passagerarna som strömmar av tåget. Men utgången från stationen är igenmurad. Hon kan inte ta sig ut!
De andra passagerarna? De bara flyter genom väggen! Det var inget vanligt tåg hon gick på. Det var Silvertåget. Ett tåg för spöken.
Detta är bara en av många historier om spöktåget, nedan följer ett inlägg som jag saxat från flashbacks forum. Inlägget är skrivet av Kapten2 som säger följande om tåget:
Det blir lite tröttsamt att ständigt höra alla "naturliga förklaringar"från alla,inkl. SL,om silverpilen.Jag VET vad som hände mig en natt på Näckrosens tunnelbanestation i oktober 87.(kommer garanterat inte att glömma det))
Jag kom in på perrongen precis när ett tåg gick i riktning mot Akalla.Blev väl rätt sur över att precis blivit "akterseglad",när jag ville hem så fort som möjligt,och det är långt mellan avgångarna nattetid.Kvar på perrongen var endast jag och ett sovande fyllo.
Efter ungefär 7-8 minuter hörs ett mkt märkligt väsande,nästan fräsande,ljud inifrån den södra tunneln.Jag hinner precis börja fundera över dess orsak,när jag noterar att ngn slags dimma/ånga väller ut hastigt,och fyller luften mellan spåret och taket framför mig,och vidare i en spalt,bortemot den norra tunneln.
Efter ytterligare ngn minut rullar ett tåg in,vars like jag aldrig kommer att glömma.Att jag inte såg ngn chaufför kan väl iofs härledas till dimman(?),men hur förklarar man att det var nästan var ljudlöst ?.Inget ka-dunk,ka-dunk från skenorna.inga pysljud från komressorerna,...ingenting utom just det dova fräsande ljud jag tidigare hade hört från tunneln.Synen av detta tåg var också av en sådan art att det omöjligtvis kan ha varit av denna världen.Jag skulle inte påstå att det var helt genomskinligt,men det gav ett aningen transparent intryck.Det verkade också som om det var täckt av ett nga centimeter tjockt lager is,trots att det var plusgrader ute
.Det utgick också ett svagt vitt sken från vagnarnas övre delar,som nästan såg ut att vara mer uppåtstrålande,än åt sidorna.Inget direkt påtagligt sken inifrån passagerarutrymmena dock,där man bara,mkt vagt,kunde ana att det fanns någon överhuvudtaget.(I såfall var det definitivt inte fullsatt.)När tåget fräsande försvann in i den norra tunneln låg fortfarande dimröken fortfarande kvar över spåret i 10-15 sekunder,och ungefär lika länge infann sig en isande kyla.En kyla som gick in i benmärgen och gav en känsla av Antarktis.
Jag stod paralyserad kvar i minst 5 minuter.När jag såg mig om var det fortfarande alkisen som var mitt enda sällskap på perrongen.En alkis som alldeles nyss varit försjunken i djup fyllesömn,nu satt med gapande mun och glodde in i väggen med uppspärrade ögon.När han noterade att jag iaktog honom,sluddrade han högt "Gå aldri´ på den tricken,...,-Aldri´!!.Min polare gjorde´re en gång,och sendess har jag aldri´ settán nå mer...".Han tog en redig klunk av sin flaska,och vandrade vidare i Stockholmsnatten.
